Bokrecension: Människohamn - John Ajvide Lindqvist
"Även då hade han upplevt att han var slungad ut ur sig själv, stod bredvid och såg på.
Det är bara undanflykter, tänkte han och hällde upp en kopp till. Vi pratar om att vara ifrån våra sinnen, att vi inte var oss själva, att vi tappade kontrollen. Kärt barn har många namn. Men vi är alltid oss själva. Inga låtsaskompisar utför saker i våra namn.
Anders sexåriga dotter Maja försvinner. Under en familjeutflykt till Gåvasten springer hon utom synhåll och försvinner. Men vart? Hennes fotspår bara slutar, som om någon osynlig kraft utplånat henne.
Anders och Cecilias äktenskap klarar inte av påfrestningen att förlora sitt enda barn. Anders blir ensam med sig själv och spriten. När han flyttar ut till Domarö, sitt föräldrahem, börjar mystiska saker hända. Saker som kanske kan föra honom närmare sin dotter.
Människohamn är en historia om havets förödande kraft. Det är en berättelse om den gränslösa kärleken och vad magi kan åstadkomma.
Äntligen tog den här tegelstenen slut! Människohamn är en vacker gestaltning av havet, språket är underbart och karaktärerna känns som gamla vänner. Men ändå, tack gode gud att den tog slut. Historien är för stor och för diffus. Om författaren har redigerat sig själv hade jag älskat boken. Om boken hade varit 2/3 av sig själv hade jag antagligen älskat den ännu mer.
Betyg: ♥ ♥ ♥ av 5 - Medelmåttig underhållning
