Om havtorn
Så här inleder John Ajvide Lindqvist sin bok Människohamn. Det är nog det vackraste jag läst om en växt.
"För tre tusen år sedan var Domarö bara en stor, flat sten som stack upp ur vattnet, krönt av ett flyttblock som isen hade lämnat efter sig. En distansminut österut kunde man skymta den runda kulle som senare skulle stiga ur havet och ges namnet Gåvasten. I övrigt ingenting. Det skulle dröja ytterligare tusen år innan kringliggande holmar och öar vågade sticka upp sina hjässor och påbörja bildandet av den arkipelag som numera går under namnet Dömarö skärgård.
Då hade havtornet redan anlänt till Domarö.
Nedanför jätteblocket som isen släppt ifrån sig hade en strandlinje bildats. Där i stenskravlet sökte sig havtornet fram med sina kryprötter och fann näring i ruttnande tång, växte där inget fanns att växa i, klamrade sig fast vid stenarna. Havtornet. Tuffast av de tuffa.
Och havtornet sköt nya rotskott, kröp fram i vattenbrynet och växte på höjden tills en metallgrön bård låg som en skepparkrans kring Domarös obebodda stränder. Fåglar nappade åt sig de eldgula bären med smak av bitter apelsin och flög med dem till andra öar, spred havtornets evangelium till nya stränder och inom några hundra år syntes den gröna bården åt alla håll.
Men havtornet beredde sin egen undergång.
Den mylla som bildades av havtornets multnande blad var rikare än den strandens stenar kunde erbjuda. Då såg alen sin chans. I havtornets lämningar satte den sina frön och växte sig allt starkare. Havtornet tålde varken den kväverika jord som alen gav upphov till eller skuggan från dess blad och drog sig längre ner mot vattnet.
Med alen kom andra, mer näringskrävande växtsorter och tävlade om utrymmet. Havtornet var förpassat till en strandlinje som tillväxte alldeles för långsamt, en halv meter landhöjning på hundra år. Trots att det hade fött de andra växterna var havtornet utträngt och satt på undantag.
Så det står i strandkanten och bidar sin tid. Under de smala, silkesgröna bladen finns taggar. Stora taggar."
"För tre tusen år sedan var Domarö bara en stor, flat sten som stack upp ur vattnet, krönt av ett flyttblock som isen hade lämnat efter sig. En distansminut österut kunde man skymta den runda kulle som senare skulle stiga ur havet och ges namnet Gåvasten. I övrigt ingenting. Det skulle dröja ytterligare tusen år innan kringliggande holmar och öar vågade sticka upp sina hjässor och påbörja bildandet av den arkipelag som numera går under namnet Dömarö skärgård.
Då hade havtornet redan anlänt till Domarö.
Nedanför jätteblocket som isen släppt ifrån sig hade en strandlinje bildats. Där i stenskravlet sökte sig havtornet fram med sina kryprötter och fann näring i ruttnande tång, växte där inget fanns att växa i, klamrade sig fast vid stenarna. Havtornet. Tuffast av de tuffa.
Och havtornet sköt nya rotskott, kröp fram i vattenbrynet och växte på höjden tills en metallgrön bård låg som en skepparkrans kring Domarös obebodda stränder. Fåglar nappade åt sig de eldgula bären med smak av bitter apelsin och flög med dem till andra öar, spred havtornets evangelium till nya stränder och inom några hundra år syntes den gröna bården åt alla håll.
Men havtornet beredde sin egen undergång.
Den mylla som bildades av havtornets multnande blad var rikare än den strandens stenar kunde erbjuda. Då såg alen sin chans. I havtornets lämningar satte den sina frön och växte sig allt starkare. Havtornet tålde varken den kväverika jord som alen gav upphov till eller skuggan från dess blad och drog sig längre ner mot vattnet.
Med alen kom andra, mer näringskrävande växtsorter och tävlade om utrymmet. Havtornet var förpassat till en strandlinje som tillväxte alldeles för långsamt, en halv meter landhöjning på hundra år. Trots att det hade fött de andra växterna var havtornet utträngt och satt på undantag.
Så det står i strandkanten och bidar sin tid. Under de smala, silkesgröna bladen finns taggar. Stora taggar."
Kommentarer
Trackback
