Är det så tragiskt att vara gift?
"Bereschit... i begynnelsen... var Lilith och Lilith var den första kvinnan i världen. Och den enda människa som känner till guds namn. Och det har profeterats att så snart namnet blir känt, går världen under.
[...]
Mellan den första kvinnan och den första mannen i världen, Lilith och Adam, uppstod ganska snart ett (äktenskapligt) gräl om vem som och när och hur ofta skulle - ligga överst. Lilith hade nämligen från början fått höra att hon var skapad i nivå med mannen, så därför förvånade det henne storligen, ja, det sårade henne att Adam hela tiden påstod att han var hennes överhuvud. Hon påminde honom flera gånger om misstaget, men på den punkten var Adam envis, påstridig och oemottaglig för argument. Adam upprepade att han var hennes herre, rent mekaniskt, så att situationen blev värre och värre. När Lilith insåg att hoppet var ute, tog hon till den yttersta utvägen: Hon ropade den onämnbares namn och försågs genast - på ett mirakulöst sätt - med vingar. Och med dem flög hon ut ur paradisets lustgård och så långt bort från den trestjärnige skiten Adam som möjligt. Adam var förkrossad och klagade inför den allsmäktige: "Min herreoch skapare", grät han, "den kvinna du har givit mig, har flugit bort!"
Skaparen som rördes av Adams bedrövelse skickade strax ut tre änglar vid namn Snwy, Snsnwy och Snglf i världen för att leta efter Lilith. Men änglarna fick erfara att trots att Lilith som bekant har ett extra och ännu djupare könsorgan i pannan omgivet av två små leende läppar som lockar med löften om ännu okända möjligheter, så är hon inte så lätt att hitta. För hon uppträder under så många olika namn, i så många olika skepnader att man lätt kör huvudet i väggen, till och med som ängel och även om man heter Snglf.
Den enda som känner Lilith utan och innan är - Eva.
[...]
Eva har ännu inte kommit över att vara nummer två, den avpassade modellen och hon lider av migrän för att hon inte är originalet. Och på natten, när hon ligger med Adam, måste hon finna sig i att det är Lilith han tänker på och det har för längesedan gjort Eva frigid av hat och hämnd och det ligger hon då och förebrår Lilith som ju bara kunde låta bli att vara så fri. Och så skapades grunden för erotiken i det lilla hemmet. Början var inte bra och fortsättningen blev inte bättre. För Eva blev en harpa som inte hade annat än klagan och krav på "rätt och rimligt" på programmet, medan Adam höll för öronen och led. Och därifrån härstammar fördelningen av onda ting på jorden, enligt vilken kvinnorna är de som blir sämst behandlade och männen är de mest olyckliga.
Men Eva vet att hon sedan länge har genomskådats av ingen mindre än samma Lilith som var nummer ett. Men alltså också ett nummer för besvärlig. Lilith är den enda som vet hur många medgivanden och kompromisser Eva har fått svälja för att uppnå den status som det är att ha man. Och Evas migrän och dåliga nerver, depressioner och tröstfetma förvärras varje gång hon omfamnar den man som hon "fick". För han blir allt mer frånvarande i blicken och hon vet mycket väl att han fortfarande drömmer om den kvinna som han inte kunde rymma, Lilith, som flög bort - för att bli dubbelt närvarande."
Ur Ja av Suzanne Brøgger, 1984.
[...]
Mellan den första kvinnan och den första mannen i världen, Lilith och Adam, uppstod ganska snart ett (äktenskapligt) gräl om vem som och när och hur ofta skulle - ligga överst. Lilith hade nämligen från början fått höra att hon var skapad i nivå med mannen, så därför förvånade det henne storligen, ja, det sårade henne att Adam hela tiden påstod att han var hennes överhuvud. Hon påminde honom flera gånger om misstaget, men på den punkten var Adam envis, påstridig och oemottaglig för argument. Adam upprepade att han var hennes herre, rent mekaniskt, så att situationen blev värre och värre. När Lilith insåg att hoppet var ute, tog hon till den yttersta utvägen: Hon ropade den onämnbares namn och försågs genast - på ett mirakulöst sätt - med vingar. Och med dem flög hon ut ur paradisets lustgård och så långt bort från den trestjärnige skiten Adam som möjligt. Adam var förkrossad och klagade inför den allsmäktige: "Min herreoch skapare", grät han, "den kvinna du har givit mig, har flugit bort!"
Skaparen som rördes av Adams bedrövelse skickade strax ut tre änglar vid namn Snwy, Snsnwy och Snglf i världen för att leta efter Lilith. Men änglarna fick erfara att trots att Lilith som bekant har ett extra och ännu djupare könsorgan i pannan omgivet av två små leende läppar som lockar med löften om ännu okända möjligheter, så är hon inte så lätt att hitta. För hon uppträder under så många olika namn, i så många olika skepnader att man lätt kör huvudet i väggen, till och med som ängel och även om man heter Snglf.
Den enda som känner Lilith utan och innan är - Eva.
[...]
Eva har ännu inte kommit över att vara nummer två, den avpassade modellen och hon lider av migrän för att hon inte är originalet. Och på natten, när hon ligger med Adam, måste hon finna sig i att det är Lilith han tänker på och det har för längesedan gjort Eva frigid av hat och hämnd och det ligger hon då och förebrår Lilith som ju bara kunde låta bli att vara så fri. Och så skapades grunden för erotiken i det lilla hemmet. Början var inte bra och fortsättningen blev inte bättre. För Eva blev en harpa som inte hade annat än klagan och krav på "rätt och rimligt" på programmet, medan Adam höll för öronen och led. Och därifrån härstammar fördelningen av onda ting på jorden, enligt vilken kvinnorna är de som blir sämst behandlade och männen är de mest olyckliga.
Men Eva vet att hon sedan länge har genomskådats av ingen mindre än samma Lilith som var nummer ett. Men alltså också ett nummer för besvärlig. Lilith är den enda som vet hur många medgivanden och kompromisser Eva har fått svälja för att uppnå den status som det är att ha man. Och Evas migrän och dåliga nerver, depressioner och tröstfetma förvärras varje gång hon omfamnar den man som hon "fick". För han blir allt mer frånvarande i blicken och hon vet mycket väl att han fortfarande drömmer om den kvinna som han inte kunde rymma, Lilith, som flög bort - för att bli dubbelt närvarande."
Ur Ja av Suzanne Brøgger, 1984.
Citat av Nalle Puh
Hur kan en björn säga så mycket smart?
"Kanin är begåvad. Och han har Hjärna. Jag antar att det är därför han aldrig begriper någonting."
"Ju mer man tänker, ju mer inser man att det inte finns något enkelt svar."
"Hur underbart det skulle vara att ha en Riktig Hjärna, som kunde tala om saker och ting för en."
"Det bästa är att veta vad man letar efter innan man början leta efter det."
"När du tittar på dina båda tassar, behöver du bara bestämma dig för vilken som är den högra, sedan kan du vara säker på att den andra är den vänstra."
"När man är en björn med en mycket liten hjärna och tänker ut saker, upptäcker man att en idé som verkade vara riktigt idéaktig inne i hjärnan, är annorlunda när den kommer ut i det fria och andra människor ser på."
"Om en person du talar med inte tycks lyssna, var tålamodig. Det kan helt enkelt vara så att han har lite ludd i ena örat."
"Kanin är begåvad. Och han har Hjärna. Jag antar att det är därför han aldrig begriper någonting."
"Ju mer man tänker, ju mer inser man att det inte finns något enkelt svar."
"Hur underbart det skulle vara att ha en Riktig Hjärna, som kunde tala om saker och ting för en."
"Det bästa är att veta vad man letar efter innan man början leta efter det."
"När du tittar på dina båda tassar, behöver du bara bestämma dig för vilken som är den högra, sedan kan du vara säker på att den andra är den vänstra."
"När man är en björn med en mycket liten hjärna och tänker ut saker, upptäcker man att en idé som verkade vara riktigt idéaktig inne i hjärnan, är annorlunda när den kommer ut i det fria och andra människor ser på."
"Om en person du talar med inte tycks lyssna, var tålamodig. Det kan helt enkelt vara så att han har lite ludd i ena örat."
Om havtorn
Så här inleder John Ajvide Lindqvist sin bok Människohamn. Det är nog det vackraste jag läst om en växt.
"För tre tusen år sedan var Domarö bara en stor, flat sten som stack upp ur vattnet, krönt av ett flyttblock som isen hade lämnat efter sig. En distansminut österut kunde man skymta den runda kulle som senare skulle stiga ur havet och ges namnet Gåvasten. I övrigt ingenting. Det skulle dröja ytterligare tusen år innan kringliggande holmar och öar vågade sticka upp sina hjässor och påbörja bildandet av den arkipelag som numera går under namnet Dömarö skärgård.
Då hade havtornet redan anlänt till Domarö.
Nedanför jätteblocket som isen släppt ifrån sig hade en strandlinje bildats. Där i stenskravlet sökte sig havtornet fram med sina kryprötter och fann näring i ruttnande tång, växte där inget fanns att växa i, klamrade sig fast vid stenarna. Havtornet. Tuffast av de tuffa.
Och havtornet sköt nya rotskott, kröp fram i vattenbrynet och växte på höjden tills en metallgrön bård låg som en skepparkrans kring Domarös obebodda stränder. Fåglar nappade åt sig de eldgula bären med smak av bitter apelsin och flög med dem till andra öar, spred havtornets evangelium till nya stränder och inom några hundra år syntes den gröna bården åt alla håll.
Men havtornet beredde sin egen undergång.
Den mylla som bildades av havtornets multnande blad var rikare än den strandens stenar kunde erbjuda. Då såg alen sin chans. I havtornets lämningar satte den sina frön och växte sig allt starkare. Havtornet tålde varken den kväverika jord som alen gav upphov till eller skuggan från dess blad och drog sig längre ner mot vattnet.
Med alen kom andra, mer näringskrävande växtsorter och tävlade om utrymmet. Havtornet var förpassat till en strandlinje som tillväxte alldeles för långsamt, en halv meter landhöjning på hundra år. Trots att det hade fött de andra växterna var havtornet utträngt och satt på undantag.
Så det står i strandkanten och bidar sin tid. Under de smala, silkesgröna bladen finns taggar. Stora taggar."
"För tre tusen år sedan var Domarö bara en stor, flat sten som stack upp ur vattnet, krönt av ett flyttblock som isen hade lämnat efter sig. En distansminut österut kunde man skymta den runda kulle som senare skulle stiga ur havet och ges namnet Gåvasten. I övrigt ingenting. Det skulle dröja ytterligare tusen år innan kringliggande holmar och öar vågade sticka upp sina hjässor och påbörja bildandet av den arkipelag som numera går under namnet Dömarö skärgård.
Då hade havtornet redan anlänt till Domarö.
Nedanför jätteblocket som isen släppt ifrån sig hade en strandlinje bildats. Där i stenskravlet sökte sig havtornet fram med sina kryprötter och fann näring i ruttnande tång, växte där inget fanns att växa i, klamrade sig fast vid stenarna. Havtornet. Tuffast av de tuffa.
Och havtornet sköt nya rotskott, kröp fram i vattenbrynet och växte på höjden tills en metallgrön bård låg som en skepparkrans kring Domarös obebodda stränder. Fåglar nappade åt sig de eldgula bären med smak av bitter apelsin och flög med dem till andra öar, spred havtornets evangelium till nya stränder och inom några hundra år syntes den gröna bården åt alla håll.
Men havtornet beredde sin egen undergång.
Den mylla som bildades av havtornets multnande blad var rikare än den strandens stenar kunde erbjuda. Då såg alen sin chans. I havtornets lämningar satte den sina frön och växte sig allt starkare. Havtornet tålde varken den kväverika jord som alen gav upphov till eller skuggan från dess blad och drog sig längre ner mot vattnet.
Med alen kom andra, mer näringskrävande växtsorter och tävlade om utrymmet. Havtornet var förpassat till en strandlinje som tillväxte alldeles för långsamt, en halv meter landhöjning på hundra år. Trots att det hade fött de andra växterna var havtornet utträngt och satt på undantag.
Så det står i strandkanten och bidar sin tid. Under de smala, silkesgröna bladen finns taggar. Stora taggar."
Hundar i mytologin
Garm
Nordisk mytologi. Han vaktade ingången till grottan Gnipahålan som också var ingången till Hels dödsrike. Vid Ragnarök, som är jordens undergång och återuppstående, utkämpar Garm en strid med Tyr (en gud) som slutar med att båda dör.
Månegarm
Nordisk mytologi. Varg som bodde i Järnskogen, en mörk och fasansfull skog. Levde på döende människors blod och förföljde månen vilket orsakade månförmörkelser. (Det här hittade jag på wikipedia, en osäker källa alltså.)
Fenrisulven
Nordisk mytologi. Vargmonster som fängslades av asarna men slipper lös under Ragnarök.
Kerberos
Grekisk mytologi. Trehövdad hund som vaktade ingången till Hades dödsrike. Avbildas ofta med man av ormar. Han släpper bara in de människor som är ordentligt begravda till dödsriket.
Det är inte konstigt att vargen är ett så hatat djur idag. Vår historia påverkar oss mer än vi tror.
Nordisk mytologi. Han vaktade ingången till grottan Gnipahålan som också var ingången till Hels dödsrike. Vid Ragnarök, som är jordens undergång och återuppstående, utkämpar Garm en strid med Tyr (en gud) som slutar med att båda dör.
Månegarm
Nordisk mytologi. Varg som bodde i Järnskogen, en mörk och fasansfull skog. Levde på döende människors blod och förföljde månen vilket orsakade månförmörkelser. (Det här hittade jag på wikipedia, en osäker källa alltså.)
Fenrisulven
Nordisk mytologi. Vargmonster som fängslades av asarna men slipper lös under Ragnarök.
KerberosGrekisk mytologi. Trehövdad hund som vaktade ingången till Hades dödsrike. Avbildas ofta med man av ormar. Han släpper bara in de människor som är ordentligt begravda till dödsriket.
Det är inte konstigt att vargen är ett så hatat djur idag. Vår historia påverkar oss mer än vi tror.
Hundlegend
Jag lade ut den här berättelsen på min personliga blogg för ett tag sedan. Men den passar ju nästan bättre här.
En gång för längesedan levde människor och djur i evighet. Men så småningom blev det mer och mer människor och djur och allt mindre plats för dem att sova och leka och allt mindre mat för dem att äta. Djuren och människorna började kivas och slåss och förde till sist ett sådant oväsen att Stora Himlen inte stod ut längre.
Stora Himlen samlade ihop alla varelser och sa att man funnit en lösning. Från och med nu skulle ingen, bortsett från gudinnor och gudar, få leva för evigt. Varje varelse skulle få ett förgängligt liv, vilket betydde att de vid livets slut skulle dö. Stora Himlen, som inte ville påta sig ansvaret för att utmäta livslängden, hade beslutat att ropa ut ett antal år som varje enskild varelse fick ta ställning till.
När Stora Himlen ropade ut tusen år, svarade vildgåsen: "Ja! Jag!" Och när Stora Himlen ropade ut hundra år, svarade vildankan: "Ja! Jag!" Och när stora himlen ropade ut sextio år, sa hunden: "Ja!" Men människan var så långsam och klumpig att hon fick nöja sig med bara tretton år.
I högsta grad missnöjd med att blicka fram emot ett så kort liv framförde människan sina klagomål inför Stora Himlen. Men Stora Himlen var inte intresserad av klagomål utan föreslog att människan skulle reda ut sina problem med de andra varelserna. Så människan bad och tiggde alla djur om att få byta sina tretton år mot deras livslängder. Ingen visade sig vara intresserad förrän människan frågade hunden som samtyckte, eftersom hundar alltid tyckt om människor. Och människan blev så tacksam att den lovade att för alltid ta hand om hunden. Det är därför hunden varje nyårsafton får en mänsklig måltid till minne av sitt offer.
Texten är hämtad från boken Döttrarnas rike av Yang Erche Namu och Christine Mathieu. Det är en legend som finns i mosofolkets tradition. Mosofolket lever i södra Kina, i den mest obefolkade delen. Det är en minoritetsstam där kvinnor aldrig gifter sig och blir beroende av män. Hur som helst blev jag fascinerad av den här historien för att hunden är vördad. I de flesta kulturer ser hunden som något negativt. Det här är den första legend jag hört som visar det positiva samspelet mellan människor och hundar.
