Bokrecension: Ja - Suzanne Brøgger

Jag ger upp på Suzanne Brøggers bok Ja. Men den förtjänar ändå ett inlägg tycker jag.

"Handling": Medan Suzanne skriver Fräls oss från kärleken blir hon kär. Boken problematiserar parförhållanden mellan män ock kvinnor. Vad krävs egentligen av en kvinna för att hon ska behålla sin man? Hur mycket är hon villig att ge upp?

Jag kände igen mig i mycket. Frågeställningarna är tydligt konkretiserade och könsmaktsförhållandena lyses upp med hjälp av ett kärleksförhållande. Stundtals är Suzanne lysande. Men texten är allför tankspridd för att jag ska orka mig igenom alla 367 sidor.

Ja
är en uppföljare till den kända Fräls oss från kärleken. Suzanne Brøgger var dessutom en mycket smart och revolutionär tänkare när det begav sig (på 70-talet). På äldre dagar verkar hon förlorat sin udd, men jag ville ändå läsa något av henne. Nu har jag gjort det. Och tyvärr så drunknar de klarsynta stunderna i en massa av svårläst text och avsaknad av något som ens liknar en handling.

Betyg: ♥ ♥ av 5 - Jag gillade den inte, men det kanske du gör

Kärleksångest...

Vid midnatt ringde jag och hans röst var alldeles förändrad. Denna förändrade röst var just ett led i det jag fruktade. Han satt och läste en bok om Napoleon, sade han, och hade det bra. Det var absolut ingenting, sade han.
Jag hade precis hunnit bli så lättad över att äntligen få kontakt, men nu snördes halsen samman igen. Om hans röst var alldeles förändrad och alldeles indifferent och "det absolut inte var något", så måste karlen ju vara galen, sade min mage som inte alls fick lov att säga vad den tyckte. Jag föredrog krampen.
 - Men jag trodde att du skulle ringa när du kom hem!
 - Nä, det hade jag inte tänkt.
Min första impuls var att nästa gång måste jag sätta på mig min mockaklänning med slits för den hade han aldrig sett. Jag måste vara tusen kvinnor för att han inte ska tröttna på mig. Tusen kvinnor. Tanken gjorde mig trött.

Ur Ja av Susanne Brøgger.


Hur många gånger har det här hänt mig? Fler än jag kan räkna.

Jag kan riktigt känna separationsångesten komma krypande. Viljan att till varje pris hålla fast vid honom. Känslan av att vara förlorad utan hans närhet. Han behöver inte älska mig. Han behöver inte behandla mig bra. Bara han stannar kvar. Bara han inte lämnar min sida. Om han försvinner ur mitt synfält är jag för evigt förlorad.

När diagnosen borderline kom på tal läste jag på. Just det här är ett av tecknen / symtomen. Att vara fruktansvärt rädd för att förlora någon man älskar. Det är en slags ångest som cementerar fast en i usla förhållanden, igen och igen. Det är en ångest som effektivt bryter ner självkänslan. Jag är aldrig nog. Även när vi inte bråkar kan ångesten komma. Tvinga mig att vara tyst och inte prata om sådant som kan bli bråk. Även sådana bråk som kan vara bra för förhållanden.

Men jag har tur. Jag är mycket noga med vem jag lägger mitt hjärta i förvar hos. De brukar oftast inte missbruka förtroendet. Även om de verkligen har chansen. För jag kan verkligen acceptera allt. Bara de inte lämnar mitt synfält.

Kvinnor som normväktare

"Det var något med hennes röst, tänkte Siv Dahlin, att den var väldigt pipig, infantil, och det trots att hon var en storvuxen kvinna, där fanns ju resonans.
Det är så vi gör, tänkte Siv, vi pipar till oss så att ingen ska behöva lyssna till vad vi säger. Vi piper och förminskar oss, pratar fort och utan pauser för att inte ta plats. Ingen lyssnar heller. Det vi säger kallas pladder, gnäll och babbel. Vi förtrycker oss själva alldeles utmärkt. Inte behövs det några karlar till det."

Ur Järngreppet av Aino Trosell, s 92

När man öppnar sina ögon och ser världen genom feministiska glasögon för första gången blir man inte bara chockad. Man blir arg också. Och inte bara på männen. De man vill se som sina medsystrar är också med i upprätthållandet av könsnormerna.

Sedan finns det två vägar att gå. Fortsätta vara arg på alla som medvetet eller inte upprätthåller normerna. Eller så kan man välja att inte vara arg på specifika människor. Jag har valt det andra alternativet. För hur arg människor än kan göra mig så är de lika mycket del i normerna som normerna är del av dem. Det är alltid lättare att göra vad som förväntas av en. Speciellt om man inte ens tydligt kan formulera vad det är som förväntas av en. Man gör bara det som känns naturligt. Saken är bara den att det som känns naturligt nästan uteslutande är sådana handlingar som upprätthåller könsmaktssystemet.

Är du tjej/kvinna/gumma? Försök med konststycket att direkt avspisa en grabb/man/gubbe då han avbryter eller försöker ta över ett samtal mellan dig och en annan kvinna. Är det överhuvudtaget möjligt så blir stämningen tung som sten. Och du har fått en dödsfiende i den man du förolämpat genom att kräva samma respekt han skulle gett en man.

Bokrecension: Blandat blod - Katarina Mazetti

Säbjörn är patriark på Säbjönsgården. Han har två söner, Svarte och Kåre. En kväll försvinner den älskade husfrun Alfdis och livet blir aldrig sig likt. Som en följd av att äldste sonen Svarte är så lik sin mor stöter Säbjörn bort honom av saknad till sin hustru. Svarte växer upp till handelsman och det är på en av sina resor han för hem Milka, för att gifta sig med henne. Men livet har många överraskningar på lut.

Arnlög är Alfdis syster och bosätter sig på Säbjörnsgården efter att husfrun försvunnit. Hon blir respekterad völva i trakten och det här är hennes första möte med kristendomen:

"  "Kan ni förtälja mig något om era gudinnor?" sade hon. En av brunkåporna skrattade.
   "Inte har vi kristna några gudinor", sade han. "Vi tillbeder bara Herren och hans son Jesus Krist."
   "Men det finns ju lika många kvinnor som män här i världen?" sade Arnlög förvånat. "Och var är era prästinnor?"
   Brunkåpan tycktes finna hennes frågor lustiga. Han log och förklarade för den alltmera häpna Arnlög att de kristna inte heller hade några prästinnor, emedan Jesu Krist var en man och om kvinnor behövde någon som förde deras talan kunde männen göra det, eftersom mannen var kvinnans huvud. Kvinnorna var ju också ofta orena.
   "Orena?" sade Arnlög. Hemma på Möckelö var kvinnorna renligare än männen, där fanns det flera bland männen som aldrig tvättat sig, såvitt hon visste.
   Brunkåpan sänkte rösten. När kvinnor hade månadsblödning eller hade fött barn var de orena, förklarade han. Då fick de inte beträda de kristnas helgedom. Och ville nu dessa hedningar nödvändigtvis vända sig till en kvinna så fanns ju jungfru Maria!
   Arnlög blev alltmer förbryllad. Denna jungfru var i själva verket en moder som fött barn, visade det sig. Och därtill var hon en vanlig dödlig kvinna som dött för tusen år sedan. Vad kunde det hjälpa att blota till henne? Och varför dyrkade de kristna henne, om de nu tyckte barnafödande var något orent?
   Flera skrattande brunkåpor hade nu samlats.
   "Men säg mig då", sade Arnlög som inte tyckte om att bli utskrattad, "varför skulle då kvinnorna alls bli kristna? Om vi förlorar våra gudinnor och prästinnor och ska underkasta oss män och anses som smutsiga? Vad finns det i kristendomen för oss?"
[...]
   Arnlög gick därifrån i stor förvirring. Hon tyckte det var gott att de kristna räknade alla för lika och icke dräpte. Men samtidigt var kvinnor icke lika, och hedningar dräpte de. Och vad var det för tro som inte hade gudinnor? Antingen har de eller jag klent förstånd, tänkte hon. Hon fann det svårt att sova den natten. " "


Helt klart läsvärd bok. Språket är gammaldags och förstärker känslan av 900-tal, men det blir ändå inte jobbigt att läsa. En bedrift i sig, enligt mig i alla fall. Men det var väl det enda som imponerar mig. Är du intresserad av historia, eller bara viktingatiden, så ska du definitivt läsa den här boken. Om du inte är intresserad av det kan du lika gärna läsa något annat. Själva historien ger inte nog mycket.

Betyg: ♥ ♥ ♥ av 5 - Medelmåttig underhållning

Bokrecension: Människohamn - John Ajvide Lindqvist

"Även då hade han upplevt att han var slungad ut ur sig själv, stod bredvid och såg på.
Det är bara undanflykter, tänkte han och hällde upp en kopp till. Vi pratar om att vara ifrån våra sinnen, att vi inte var oss själva, att vi tappade kontrollen. Kärt barn har många namn. Men vi är alltid oss själva. Inga låtsaskompisar utför saker i våra namn.


Anders sexåriga dotter Maja försvinner. Under en familjeutflykt till Gåvasten springer hon utom synhåll och försvinner. Men vart? Hennes fotspår bara slutar, som om någon osynlig kraft utplånat henne.

Anders och Cecilias äktenskap klarar inte av påfrestningen att förlora sitt enda barn. Anders blir ensam med sig själv och spriten. När han flyttar ut till Domarö, sitt föräldrahem, börjar mystiska saker hända. Saker som kanske kan föra honom närmare sin dotter.

Människohamn är en historia om havets förödande kraft. Det är en berättelse om den gränslösa kärleken och vad magi kan åstadkomma.


Äntligen tog den här tegelstenen slut! Människohamn är en vacker gestaltning av havet, språket är underbart och karaktärerna känns som gamla vänner. Men ändå, tack gode gud att den tog slut. Historien är för stor och för diffus. Om författaren har redigerat sig själv hade jag älskat boken. Om boken hade varit 2/3 av sig själv hade jag antagligen älskat den ännu mer.

Betyg: ♥ ♥ ♥ av 5 - Medelmåttig underhållning

Bokrecension: Ashimas bok - Caroline Giertz


I begynnelsen lever gudar och gudinnor sida vid sida. Men nya tider stundar.

Asherah är guds fru. Men hon väljer att födas i mänsklig skepnad på jorden. Ärkeängeln Haniels kärlek till henne är så stark att han följer henne. Asherah föds in i en bräcklig spädbarnskropp. Haniel tar sina första mänskliga steg på jorden i en gammal manskropp. Han tar hand om den lilla babyn och skyddar henne mot världen, och döper henne till Ashima.

Allt eftersom Ashima växer upp blir hon mer och mer förvirrad över de magiska förmågor hon besitter. Hon har inget minne av att ha varit gudinna. Jahve, gudinnans man, blir bittrare och bittrare för varje dag hon väljer att stanna på jorden som en dödlig istället för att leva med honom. Det tillsammans med hans avsky för människor leder honom till mer och mer avskyvärda handligar. 


Författaren Caroline Giertz är journalist men jobbar nu som teveproducent. Om du har den böjelsen kan du ha sett henne i TV 4:as program Det okända. Förutom Ashimas bok (2006) har hon också skrivit romanerna stor (2007), 24 timmar i oktober (2007) och Den sista dagen (2008). Alla böcker är utgivna på Normal förlag, Skandinaviens första queerförlag. De inriktar sig på att ge ut böcker där heteronormativiteten inte är självklar. Ädelt syfte och jag kommer att hålla utkik efter deras böcker. Besök Normal förlag.

Är du intresserad av religion och fantastiska historier om starka kvinnor? Är du fascinerad av magins mysterier? Då SKA du läsa den här boken. Det var längesedan jag hittade en bok som jag fastnade så stenhårt för. Berättelsen innehåller allt; ondska, mysterier och kärlek. Jag var uppriktigt ledsen när jag vände på det sista bladet.

Tanken på en Gud som har samma känslor som människor, dvs ilska, svartsjuka och bitterhet, är väldigt tilltalande för mig. Enligt kristendomen skapade Gud världen och allt som lever här, inklusive människan. Varför skapade han en värld som har så många tragedier? Kunde han då inte gjort människan fredligare och gladare? Nej, jag tror att Guden och Gudinnan har många känslor och alla är inte fridfulla. Att se Gud/Gudinnan som ofullkomlig betyder inte att han/hon är mindre värd vår dyrkan. Det gör istället vår mänsklighet mer gudomlig. Och därmed är våra gudomar med oss i allt vi gör. Om man nu väljer att tro på Gud.

Betyg: ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ av 5 - Borde finnas i varenda bokhylla!

Bokrecension: Vi som aldrig sa hora - Ronnie Sandahl

Kristian dövar smärtan med enorma mängder mat. Hannes trånar efter en flickvän som bara betyder hjärtesorg och tyngden av skuld på axlarna. Frippe är livrädd för kärleken till tjejen som bara skulle knullas. Killar har minst lika krångliga själsliv som tjejer har. 

Sandahl vänder på konventionerna om killar som bara är ute efter sex. Tjejer är inte alltid offer. 



"Om svaret är:
Våldtäktsman grabbslem machoidiot hustrumisshandlare.
Är väl frågan:
Misstänks man - eller förväntas man?"





Som feminist blev jag först skeptisk till den här boken. Wilma verkar plågas då hon har sex med sin pojkvän men har gladeligen kraftfullt sex med en annan kille. Det låter minst sagt konstigt, eller hur? Men när hela historien ligger bakom mig kan jag bortse från den minst sagt ologiska karaktären. De tre killarna som agerar huvudroller, Hannes, Kristian och Frippe, ger mig så mycket mer.  

Det är tre killar med stora ryggsäckar att bära, med varierande sort. Alla är de ensamma; Hannes är lämnad av flickvännen, Kristians tvivelaktiga pappa är död och Frippe klarar inte av att vara så ömtålig som kärlek förutsätter. De får mig att omvärdera killarna i högstadiet. Den tuffa attityden och ihåligheten som jag anade, kanske var den bara ytlig. Kanske låg de också och suktade efter Tjejen med stort T när gardinerna drogs för. Kanske rymde deras kroppar lika mycket smärta som min.

Betyg: ♥ ♥ ♥ av 5 - Helt klart läsvärd

Idioten avslutad

Så var jag färdig med Idioten. Det känns alltid lite tråkigt att läsa ut en bok, även om man samtidigt sett fram emot det. Som alltid är det kul att läsa Dostojevskij. Han är ju fantastisk på att beskriva personer. Finns ingen författare som ens kommer nära honom i det avseendet. Även om jag faktiskt kommer att tänka på Sara Stridsberg. Hennes bok Drömfakulteten som är baserad på Valerie Solanas ger också en fantastisk inblick i huvudpersonens hjärna. Men Dostojevskij och Stridsberg skriver på två väldigt olika sätt. De går inte att jämföras. Jag bara kom att tänka på henne.

Mitt råd är att läsa Idioten när du känner att du vill bita i något som är riktigt välskrivet, om än lite långrandigt.

Trassligt kärleksliv

Dam 1 är kär i Herr 1. Dam 1 tycker att hon själv är världens lågaste människa, för att hon har haft sex innan äktenskapet (tror jag). Därför kan hon inte gifta sig med Herr 1. Herr 1 ville tidigare gifta sig med Dam 1 men är nu istället rädd för henne. Han är istället lite betuttad i Dam 2. Dam 2 är kär i Herr 1 också. Men eftersom Herr 1 har epilepsi och ses som sjuk i huvudet är Dam 2 för stolt för att erkänna att hon är kär i Herr 1. Istället ska hon gifta sig med Herr 2. Herr 2 har varit näst intill förlovad med Dam 1. Han erkände öppet att det enda skälet för honom att gifta sig med Dam 1 var de pengar hon skulle få som gåva av sin "sugardaddy". Dam 2 tyckte då att Herr 2 var avskyvärd.

Varför gör man det så svårt för sig? Visserligen är det här bara rollfigurer från Idioten men ändå. Varför kan folk bara inte lämna sin stolthet vid dörren när man går in i ett förhållande? Jag vet att det är svårt att släppa alla murar och låta människor se en som man verkligen är, men tyvärr är det nog nödvändigt ibland.

Visst är man bra på att leverera moralkakor. Men lyssnar man på sina egna råd? Nej! Tur att jag är glad i älsklingen fortfarande.


Citat av Dostojevskij 2

Fursten och Lebedjev talar om en bekant till de båda. 

"- Och ni lånar inte honom några pengar?
 - Herr furste! Högärade furste! Inte bara pengar, denne man skulle jag, så att säga, kunna skänka mitt liv... nej, förresten jag vill inte överdriva, inte mitt liv, men om jag säger en feber, en böld eller till och med hosta - det skulle jag faktiskt, kunna ta på mig för hans skull, om det kunde vara till hjälp för honom i en nödsituation; jag betraktar honom nämligen som en storartad, men förfallen människa! Just det; men bara inte pengar!
 - Ni ger honom alltså inte några pengar?
 - N-neej(...)"


Idioten av Fjodor Dostojevskij, s 426

Det här måste vara 1800-tals-humor?! Eller?! Jag tyckte i alla fall att det var väldigt roligt. Man ska inte överdriva. Vilket påminner mig om en viss f.d. älskling och sambo.

Citat av Dostojevskij

" O ja, ni kan vara övertygade om att Columbus var lycklig, inte när han hade upptäckt America, utan när han var i färd med att upptäcka det; ni kan vara övertygade om att hans lycka nådde sin höjdpunkt kanske just exakt tre dagar innan han upptäckt Nya Världen, när den upproriska besättningen i ren desperation nästan hade vänt fartyget mot Europa, tillbaka! Det var inte Nya Världen som betydde något här, även om den så hade gått under. Columbus dog nästan utan att ha sett den och visste i själva verket inte vad det var han hade upptäckt. Det är livet som betyder något, livet enbart, själva upptäckandet av det, det eviga, ständigt upprepande försöket att upptäcka det, och inte alls själva upptäckten som sådan!"

Ur Idioten av Dostojevskij, s 375

Stycket är taget ur uppläsningen av Ippolits självmordsbrev (det är han själv som läser). Ippolit är dödligt sjuk i lungsot och vill väl tro att han fått en insikt som andra icke-sjuka människor inte kan få. Jag vet inte. För mig känns det mest som att han vill ha uppmärksamhet. Av egen erfarenhet vet jag att människor som verkligen bestämt sig för att ta livet av sig inte informerar andra om vad som ska komma. Men på ett väldigt omständigt sätt uttrycker han en av mina favoritteorier. 

RSS 2.0